South AfricaPosted by Mathias Buskas 10 Jul, 2010 19:26:15Aftonbladet är väl inte känt för att skriva alltför mycket som har med verkligheten att göra. Men läs Erik Nivas krönika över VM "Ett mycket konstigt VM". Om någon tyckte jag lät negativ i mitt omdöme om VM upplevelsen i Sydafrika och inte förstod varför så hoppas jag den är artikeln kan klargöra det. Jag är inte ensam!
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/vm2010/niva/article7447548.ab
South AfricaPosted by Mathias Buskas 08 Jul, 2010 19:47:24
Äntligen
så hände det!!! För att titta Sydafrikas sista gruppspels match så
gick jag till Fifa Fan Fest, som storbilds-tv områdena kallas i
VM-städerna här i Sydafrika. Och här plötsligt infann det sig,
stämning jag har väntat på. Tusentals sydafrikaner och många
andra nationaliteter hejade fram Bafana Bafana till en 2-1 seger mot
VM:s stora skandal lag, Frankrike. Tyvärr räckte det inte med den
segern utan Sydafrika är, som första värdland någonsin, utslaget
efter gruppspelet. Men stämningen fanns plötsligt där. Varför
låter jag så upphetsad över det? Jo, den här stämningen har
verkligen lyst med sin frånvaro. Tills den här matchen skulle jag, förutom de
matcher jag varit på, lika väl kunnat ha varit i Mongoliet eller
Qatar och tittat på tv och förmodligen upplevt bättre stämning.
Ja, så dåligt har det faktiskt varit. Jag hade inte väntat mig
samma stämning som jag upplevde under fotbolls-EM i Portugal 2004
men att det skulle vara så här stor skillnad har förvånat mig
mycket. Vad beror detta på då? Ja, det är säkert flera olika
orsaker men en av de största är att de vita sydafrikanerna inte
intresserade eller kan någonting om fotboll överhuvudtaget. För de
är rugby världens största sport och de tror på allvar att den är
också är det. När jag frågar hur många lag som brukar vara med i
rugby-VM svarar de ”sex lag” och när jag frågar hur många
länder det finns i världen så kan de inte svara. Det säger väl
allt... Och efter det här mästerskapet vill jag aldrig se en
vuvuzela igen på en fotbolls match eller i närheten av en
storbilds-TV.
Vad
ska man säga om Sydafrika? Ärligt talat så vet jag inte. Landet är
utan tvivel det mest utvecklade landet i Afrika (enligt västerländskt
synsätt) men ändå inte. Här finns snabbmatskedjor, caféer,
butiker och varuhus som i vilken europeisk stad som helst. Här finns
en väl utbyggd infrastruktur, i alla fall om man med det menar ett
utbyggt vägnät. Men många attityder och framförallt arbetsmoralen
är de värsta jag sett i något land i Afrika. Det händer ganska
ofta att man går in i en affär eller ett café och beställer något
och får ett uppgivet suckande till svar. Istället för att bemötas
med ett leende får man känslan att man inkräktar på deras betalda
vilotid och är till besvär.
Jag
har många gånger förut, i olika länder, skrivit att skillnaderna
mellan rik och fattig är enorm. Det gäller även Sydafrika men inte
bara pga rikedom utan även pga ras. Så fort man kommer utanför
stadskärnan ser man de s k kåkstäderna breda ut sig uppför
bergssluttningarna. Det är plåt- och träskjul i massor. På
apartheid tiden var de svarta helt förbjudna att bo i, eller i många
fall till och med, beträda städer och andra områden. När
apartheid föll ökade strömmen mot städerna och dessa kåkstäder
växte explosionsartat. Efter apartheid ökade den svarta befolkningen i stadskärnorna lavinartat varför de vita idag har flytt stan och nu istället bor i rika förorter.
När
svarta och vita har bott i samma land i flera hundra år är det inte
så konstigt att tycke uppstått mellan man och kvinna, raserna
emellan, och att ett s k färgat barn blivit till. Jag känner mig
dum och okunnig när jag konstaterar att jag inte var medveten om
detta. Jag menar då inte färgen på avkomman utan det faktum att
det faktiskt finns tre raser i Sydafrika; svarta, vita och färgade.
De färgade utgör en stor andel av den totala befolkningen, i
Kapstaden sägs de uppgå upp mot 50%. De färgade är inte bara en
mix av svarta och vita utan också en blandning av indier, araber och
öst asiater. De färgade kan vara mycket vackra men de kan också se
ganska konstiga ut. Jag har sett många roliga och mindre vackra
ansikten. Framförallt intressant är mixen mellan en svart och en
kines.
Kapstaden
är en metropol, en härlig mix av allting. Staden ligger enormt
vackert och här finns det mesta en turist kan behöva, inklusive
stränder och en väldigt naturskön omgivning. Kapstadens stadskärna
ligger längst norrut på Cape-halvön men staden har vuxit så
mycket att den idag, i stort sett, sträcker sig halvvägs ner till
Kap horn. Till mångas förtret måste jag nämna att Kap horn INTE
är afrikas sydspets. Afrikas sydspets är Cape Agulhas och ligger
ett par timmar österut. Mitt i Kapstaden ligger Table mountain
(Taffelberget på svenska). Tabel mountain är inte mer än ca 1000
meter högt men dess platta topp syns nästan var än man befinner
sig i Kapstaden. Namnet kommer ifrån att dimman ibland ligger över
berget som bordduk på ett bord. Naturen på Table mountain är unik.
En del växter som finns är finns ingen annanstans.När
VM började blev det mycket fokus på fotbollen, såklart, och jag
har inte varit särskilt aktiv som turist i Sydafrika. Det kan man
tycka är synd då man rest så lång väg men, kom ihåg, att jag
har sett väldigt väldigt mycket på vägen ner till Sydafrika. Jag
har också varit förkyld i tre veckor nu vilket inte gjort saken
bättre. För att kunna se mycket och för att kunna besöka många
intressanta platser i Sydafrika behöver du också en egen bil. Det
är omöjligt att ta sig till exempelvis Hermanus (för att titta på
valar) eller Cape Agulhas (afrikas sydspets) då det inte finns några
allmänna transporter som går dit. Det är också fel säsong här,
det är vinter. Även om det inte är i närheten av lika kallt som
motsvarande årstid i Sverige, så går det på vissa ställen ner
mot noll strecket på natten och isoleringen finns inte där. Men
framförallt så regnar det på många ställen. Hur fina stränderna
än är hela vägen från Kapstaden till Durban så tilltalar det
inte mig att ligga där när det är 15 grader och regn.
Jag
har i och för sig besökt en del platser på väg till och från
mina matcher: Jag var några dagar i Robertson och besökte flera
vingårdar, fick guidning och också provsmaka något glas. Jag har
besökt ett par oerhört vackra och mysiga småstäder längs kusten
som ex. Plettenberg bay. Jag har besökt bron i Bloukrans och där
tittat på världens högsta bungy jump (218m) och jag har sett
fritt levande pingviner på Cape halvön.
Det
finns otroligt många fina platser i Sydafrika och här finns massor
att göra, framförallt för äventyrliga människor. Men välj
säsong med omsorg! Nej, Sydafrika är för mig lite av en besvikelse
måste jag säga, men det är till stora delar inte Sydafrikas fel.
De kan inte lastas för att jag har upplevt mycket innan jag kom hit. De kan inte heller lastas för att det är vinter här nu eller att FIFA
tilldelade VM till fel land.
Jag
är nu på väg norrut mot Johannesburg, varifrån jag om två veckor
flyger hem. Eller ja, till Barcelona i alla fall... Jag ska då
tillsammans med min Jannika ha semester och göra en liten resa längs
Spaniens baskiska kust och ner till Porto. Hemma på riktigt kommer
jag vara i mitten av augusti. Det här kommer, med undantag för det
kommande Namibia kapitlet, vara den sista dagboken och jag vill
såklart tacka alla som haft tålamodet att vara med. Ett speciellt
tack till alla er som lämnat kommentarer och hälsningar.
Er
guide, Mathias!
Ps.
Om ni vet något ledigt jobb som skulle passa mig så hör av er! Ds.
South AfricaPosted by Mathias Buskas 11 Jun, 2010 18:29:42VM har borjat och har sitter jag i Namibia. Vilken dalig planering. Trodde ni...
Jag kanner mig tvungen att skriva ett inlagg da jag fatt flera mail om
att det ar synd att jag inte ar i Sydafrika nar VM borjar. I sjalva verket har jag redan varit i Sydafrika i tva veckor och jag har upplevt hur VM-febern har byggts upp dag for dag.
Min forhoppning var saklart att jag skulle ha skrivit om Namibia innan VM borjade men sa blev det nu inte. Istallet far ni har en sammanfattning. Namibia var jattebra...
Skamt asido, det kommer ett Namibia kapitel om ett tag. Jag maste bara smalta alla intryck forst for det var ett fantastiskt land. Men nu har VM borjat sa vi far se nar det blir.
Jag har precis sett Sydafrika spela oavgjort mot Mexico oppningsmatchen och det var en av de battre oppningsmatcherna pa manga VM.
Sydafrika ar fortfarande ett delat land pa manga satt. Den svarta befolkningen ar galna infor VM medan den vita befolkningen helst ser pa rugby. Den vita befolkningen tror pa fullaste allvar att rugby ar den storsta sporten i varlden nar den i sjalva verket, i princip, bara ar intressant inom the Commonwelth.
Som sagt, VM har borjat och det ar fantastiskt att vara har. Ta hand om er hemma i sommarvarmen for har ar det riktigt kallt nu nar solen har gatt ned!
BotswanaPosted by Mathias Buskas 05 Jun, 2010 20:39:42Enligt
anvisningarna jag fått på mail så väntade jag utanför mitt hostel i Livingstone
på att overland trucken skulle hämta mig kl 08.00. Givetvis dök den inte inte
upp. Afrikansk tid tänkte jag och väntade och väntade. När klockan var 09.00
började på allvar bli orolig och gick tillbaka in till receptionen för att be
de ringa. Jag får då höra att de lämnat ett meddelande till mig och bett mig ta
en taxi till en lodge i närheten. Receptionen hade av någon anledning bara valt
att inte skicka meddelandet vidare till mig. Med andan i halsen slänger jag mig
in i en taxi och 5 minuter senare bultar
jag på grinden till campen. Ingen öppnar. Jag bankar igen och till slut öppnar
en sömnig vakt och jag ser min African trails truck stå där inne i skuggan
bland träden.
En man som
presenterar sig som Tim kommer emot mig och hälsar mig välkommen. Tim kommer
vara vår chaufför/guide under mina tre veckor ner mot Kapstaden. ”Du känner ju
redan Andreas och Katja” säger Tim till mig. Jag tittar förvånat på honom och
svarar ”gör jag?” ”Ja det gör du” säger Tim. Förvirrad går jag mot de tiotal
människor som sitter längre bort och ser lagom irriterade ut. Jag presenterar
mig och säger hej och Tim förklarar vad som hänt med hans meddelande. Sedan är
det direkt in i trucken som gäller. Pga av en person är vi redan drygt en timme
försenade.
Overlanding är
ett fenomen som har blivit väldigt populärt i Afrika, framförallt för britter.
Konceptet är ganska enkelt, men genialt. Du kan på ett säkert sätt se mycket av
Afrika under kort tid och till en relativt billig peng. Du kan också möta många
intressanta människor och vill du inte resa ensam så är overlanding ett bra
ressätt. Du behöver i stort sätt inte tänka på någonting själv. Guiden ska ha
koll på allt. Nackdelarna är att du inte direkt får någon bild av Afrika. Du
lever i en skyddad värld på trucken och träffar väldigt få afrikaner. Allt sker
även i ett oerhört högt tempo.
Bland det första
Tim berättade för mig var en lång utläggning om vilka lastbilar han tidigare
hade kört och vilka problem som han haft med de. Jag nickade artigt, då jag
hade absolut noll koll på vad han pratade om, då jag fullständigt saknar motor
intresse. Han berättade vidare hur lastbilen han nu har är den bästa någonsin
och att han aldrig vill byta till ett annat märke igen. Vi gick till framsidan
av lastbilen och då plötsligt förstod jag varför han ville berätta allt det här
just för mig.
På trucken satt
13 andra människor, inklusive Andreas och Katja som jag fortfarande inte hade
en aning om vilka de var. Vissa av dessa människor hade åkt med den här trucken
från Nairobi men vi var sex nya som klivit på i Livingstone. De första två
timmarna på trucken var inge vidare. Ingen hälsade på mig. Ingen pratade med
mig. Ingen tittade ens åt mitt håll. Det var ganska tydligt att de fortfarande
trodde att det var mitt fel att jag var sen den här morgonen.
Efter två timmar
var vi framme vid gränsen mellan Zambia och Botswana. Egentligen är det en
gräns mellan Zambia, Zimbabwe, Botswana och Namibia. Fyra länder möts på en
liten prick på kartan. De borde inte vara möjligt geografiskt om det inte vore
för att Zambezi floden och Chobe floden flyter ihop på just det här stället
samt för Namibias smala Caprivi strip som skär mellan Angola och Botswana. När
vi stannade för att vänta in färjan över Zambezi floden tog jag initiativet att
presentera mig för var och en av mina medresenärer. På det sättet började jag
prata med vissa medan andra fortfarande var som slutna snäckskal.
Vår första
destination, och slutmålet för dagens etapp, var Chobe NP i Botswana. Eftersom
vi var försenade dit (pga av en viss svensk) så var det ingen vila när vi kom
fram, utan det var direkt in i en annan transport som tog oss ned till Chobe
floden för vår sunset cruise. Det visade sig vara en fantastisk kryssning.
Chobe NP är mest känt för sina många elefanter. Längs floden såg vi massor av
olika djur komma ned till floden för att, när solen börjat gå ned, dricka
vatten. Flodhästar och krokodiler lurade i vattenbrynet medan babianer och
antiloper av olika sorter vågade sig ned till vattnet. Vi såg även fåglar av
olika färggranna arter samt buffalos. Framförallt såg vi dock massor av
elefanter som sakta masade sig ner mot vattnet. Först spejande de efter ev faror
innan de till slut våga de sig ned för att dricka. Det ser rätt kul ut när
elefanter dricker vatten. Först rensar de snabeln, sen suger de upp vatten
genom densamma för att till slut spruta in vattnet i munnen.
Tillbaka på campen
var det dags för mig att lära mig trucklivet. Det innebär sätta upp sitt tält
och laga mat. Andy, från UK, var också själv så vi delade tält. Mat lagar vi i
grupper om två eller tre vilket i normala fall innebär att man i snitt lagar
mat en gång per vecka, plus frukost dagen efter. Dessa camper vi stannar vid
har nästan alltid toaletter, duschar, eluttag, vatten för matlagning/disk etc.
Maten lagas på gaskök. Trucken är självhushållande och allt vi behöver stuvas undan i olika fack i lastbilskroppen. Första
kvällen lagade vi en vegetarisk curry då det, enligt vissa, var enklast
eftersom en tjej var vegetarian. Det här med maten skulle komma att bli ett
problem för mig.
Dagen efter var
det väckning 04.30. Klockan 05.00 skulle tälten vara nere och frukost ätas. Jag
har aldrig riktigt varit någon frukostmänniska men kl 05.00 är bara för tidigt
för mig. Kl 05.30 rullade vi ut från campen för att försöka vara framme i Maun
så tidigt som möjligt. Landskapet förändrades snabbt från kuperat och grönt
till i stort sätt platt gräsklädd savann med enstaka träd här och där. Efter
ett tag försvann träden helt och landskapet blev helt platt med odlade fält så
långt ögat nådde. Efter någon timme kom sedan savannen tillbaka och så höll det
på fram och tillbaka de närmaste fyra timmarna. Halvvägs var vi tvungna att
stanna för att släppa fram ett gäng elefanter som inte hade alltför bråttom att
ta sig över vägen. Efter 10 timmar var vi till slut framme i Maun. Inte vid
campen utan vid ett köpcentrum. Där fick vi en timme på oss att handla egen
lunch för de närmaste två dagarna samt gemensam middag för samma period. Jag
som är van att resa själv hade till en början väldigt svårt med den här
tidspressen. - Stå här! - Vänta där! - Gå dit! - Tillbaka om 30 minuter!
Kommandona påminde om det militära men jag förstod efter ett tag att det var
enda chansen för Tim att hålla reda på alla, så det var bara att underordna
sig.
Dagen efter var
det dags för en av resans höjdpunkter – Okavango deltat.
Uppstigning
06.00, frukost 07.00 och sedan bar det iväg. Först spenderade vi 3 timmar på
ett kallt öppet lastbilsflak. (Det kanske inte låter så farligt men det börjar
faktiskt bli vinter i södra Afrika nu så det var rejält kallt på det där
lastbilsflaket.) Efter att ha tagit oss fram på obefintliga sandvägar och över
mindre sjöar genom absolut total obyggd kom vi fram till startpunkten för vårt
delta äventyr. Mokoro är en traditionell kanot som är urgröpt ur det s k
korvträdet. Mokoron drivs och styrs genom att 'chauffören' sticker ned en lång
stav i vattnet och skjuter ifrån. Andy och jag, liksom alla andra, hoppade i
vår mokoro och efter kom vår pakning inkl. tält, sovsäckar, mat och kastruller.
Man sitter väldigt nära vattenlinjen i en mokoro och de flesta hade väl en
marginal på 10-15 cm mellan vattnet och kanten på mokoron. Inte vi dock. Vi
hade max 3 cm marginal. Vi undrade lite oroligt om detta var normalt och vår
mokorochaufför sa att det där var inga problem. Men redan när vi skulle taxa ut
började vattnet sippra över kanten. Vi protesterade lite igen och då tyckte
även andra 'chaufförer' att det verkade oroväckande så vi fick byta till en
annan mokoro. Den nya mokoron hade säkert 5 cm upp till kanten så det kändes ju
mycket mer stabilt.
Okavangodeltat är
enormt stort, ca 18.000 kvadratkilometer. Det motsvarar ungefär sex Gotland.
Deltat krymper och växer beroende vilken del av året det är. Nu, några månader efter regnperioden, har
det krympt något men det är fortfarande enormt stort. Deltat bildas genom att
det mesta av vattnet i Okavango floden, som rinner ner från högländerna i
Angola, stannar här. Detta möjliggörs av att landskapet vid deltat är semiöken
och i stort sätt helt platt. Oändliga är de vattenvägar som ringlar sig fram
mellan de få landhöjningar som finns och som nu istället kan ses som öar.
Vattnet är inte djupt. På de flesta ställen kan en människa stå upp men på sina
håll är vattennivån till och med så låg att man får gå ur och skjuta på
mokoron.
Vi kryssade fram
genom vass och vita näckrosor och många var de som somnade på sina liggunderlag
under den 2 timmar långa färden till campingplatsen. Det gjorde dock inte vi.
Efter ca en timme började det bli kallt i rumpan på mig och när jag kollade ner
så var mitt liggunderlag fullständigt genomblött. Vi fick åka in till
strandkanten och ösa ur vatten ur mokoron. De andra tittade förvånat på oss när
vi stannade till. För att skoja till det lite sa visade jag min blöta rumpa för
en ung engelsk tjej och sa att jag hade glömt att ta med mig extra blöjor. Hon
tittade äcklat på mig och sen pratade hon inte mer med mig på hela den dagen.
Den här tjejen är 19 år och hon ska snart börja studera juridik. Jag vet inte
om det förklarar nånting men en svårare människa att förstå mig på har jag nog
aldrig träffat. Vi kommer återkommer till det längre fram.
Framme vid
campingplatsen var det dags för flera militära flashbacks. Mitt ute i obygden
finns inga toaletter så det var dags att gräva en lagom stor grop för 14
personer. Det var ett spartanskt liv vi levde under tre dagar och två nätter
men det var, totalt sätt, en härlig upplevelse.
På de större
landytor som sticker upp över vattnet i Okavangodeltat så frodas djurlivet. I
stort sätt alla Afrikas vanligare djur finns här förutom noshöringen. Medan vi
var i deltat gick ett par s k gamewalks tillsammans med en guide som kommer gå
till historien som den mest värdelösa guiden genom tiderna. Han ville säkert
väl men säg mig vilka turister, med normal läggning, som är intresserade av hur
olika djurs avföring ser ut. Turister i Afrika vill se levande djur och inte
avföring! Istället för att titta sig runt omkring gick han och tittade ner i
backen hela tiden. Om han inte hittade avföring så var han snabb att peka ut
fotavtryck av warthogs eller benrester från något avlidet djur. Alla benrester
vi tittade på var, enligt honom, resterna av djur som alla hade blivit uppätna
av lejon. Hur vet han det!!!? För att ge ett exempel på hans oduglighet. Vid
ett tillfälle stod vår guide och berättade om avföring och lyckades fullständigt
missa de tre giraffer som vandrade förbi 20 meter längre bort. Som tur var gick
jag och Andy hela tiden längst bak och spanade och alla djur vi såg var det vi
som upptäckte först. Vi såg giraffer, zebror, gnuer, antiloper och en elefant.
Och så flodhästar förstås. Hela deltat är fullt av flodhästar som ligger och
svalkar sig i vattnet när solen är uppe. Flodhästar måste var ett av guds
misstag. Hur annars förklarar man ett djur som, för det första ser ut som det
gör och för det andra har placerats på
helt fel kontinent. Flodhästars hud tål nämligen inte sol. De blir
solbrända. Hur dumt är inte det i Afrika? Det är därför de ligger i vattnet
hela dagarna.
Vi spenderade två
nätter i deltat och förutom gamewalks så badade vi och tog några utflykter med
mokoron. Kvällarna bestod av matlagning, historieberättande vid lägerelden och
att beskåda fantastiska stjärnhimlar. Efter dessa dagar bar det av tillbaka
till civilisationen. Tillbaka vid campen hann vi med en snabbdusch och slänga i
oss lite lunch innan det bar av till flygplatsen för en timmes scenic flight
över deltat. Planet var ett litet Cessna för sju personer och det var inte
större än ett normalstort kylskåp. Om deltat kändes stort i en mokoro så
bekräftades det verkligen i luften. Det var en otrolig upplevelse att se detta
enorma delta från ovan. Åt vilket håll jag än tittade så såg jag bara gräs,
vatten och några enstaka träd ända till horisonten. Det såg ut som jorden från
rymden i miniatyr. Det som var mindre trevligt var den åksjuka som jag kände av
efter att ha krängt fram och tillbaka i luften under en timme och det var med
darriga ben jag klev av det lilla planet efter landning. Yr men lycklig.
Efter dessa
intensiva dagar avslutade vi kvällen med en fest för Claire och Andy som klev
av trucken i Maun. Morgonen efter bar det av åt nordväst, mot Caprivi strip och
Namibia.
ZambiaPosted by Mathias Buskas 21 May, 2010 17:44:32När
jag skulle kliva av tåget i Victoria falls så krockade jag med en
babian. Nu ska man inte alltid ta det jag skriver bokstavligt men den
här gången så krockade jag bokstavligt talat med en babian. Den
lilla staden Vic falls ligger mitt i nationalparken med samma namn
och man kan se vilda djur i hela staden. Vildsvin, apor och antiloper
är de vanligaste men med lite tur kan man även se elefanter och
buffalos. Och så babianer då förstås. Tåget hade inte mer än
stannat innan det anfölls av dessa apbesläktade varelser, som inte
är rädda eller blyga av sig i sin jakt på mat. De har lärt sig
genom åren att människor lämnar mat efter sig och det gäller inte
minst på tåg.
Då
jag var lite sen av tåget så trodde väl de små rackarna att alla
människohot var borta och att kusten var klar. Men se där hade de
fel. En babian fick sig en överraskning den sent ska glömma när
jag klev ut på trappan (och inte jag heller för den delen). Jag vet
inte vem av oss som skrek högst men medan en av oss stod som
förstenad på det översta trappsteget var den andre snabbt uppe på
taket av tågvagnen och sprang så fort han kunde. Efter detta
välkomnande kände jag att det här kunde bara bli en bra
upplevelse.
1855,
när David Livingstone följde Zambezifloden nedströms, såg han rök
i horisonten. När karavanen närmade sig röken hörde de även ett
åskliknande ljud och samtidigt började det regna. Livingstone var
den (vad vi vet) första vita mannen som fick beskåda dessa
fantastiskt mäktiga vattenfall. Han döpte dessa vattenfall till
Victoriafallen efter sin drottning. (Vad har denna kvinna gjort för
att förtjäna att så många platser och saker är uppkallade efter
henne?)
Mosi-oa-Tunya
betyder, översatt, ung. röken som dundrar. Och det är ett namn som
är så gott som något annat. Fallen är drygt 100 meter långa och
imponerande 1,7 km långa så nog dundrar och ryker de alltid. Och
nu, när vattenflödet är som störst, är det enorma massor vatten
som faller ned dessa meter. När vattenmassorna slår i botten av
floden nedanför bildar de ett gigantiskt moln av miljarders och åter
miljarders vattenmolekyler som regnar ner på de som befinner sig i
närheten. Man kan ju lätt tro att när vattenflödet är som störst
är det också som bäst att besöka fallen. Jag tänkte så. Detta
kunde dock inte vara längre från sanningen. Min besvikelsen var,
inledningsvis, stor när jag insåg att man inte ser ett skit av
fallen. För att hälla salt i såren så hade de till på köpet
höjt biljettpriset med 50% till 30 usd, tre dagar innan jag kom
fram. Detta motsvarar en fjärdedels månadslön för
lokalbefolkningen, och då kan väl tycka att en nöjd-turist-garanti
åtminstone borde vara inkluderat i priset. I själva verket ingick
inte ens kartan över området i priset, för den ville de ha
ytterligare en dollar. De fick de inte, det behövs ingen karta.
Victoria
fallen är inte ett enda brett fall utan flera olika fall som avdelas
av de öar som ligger mitt i Zambezifloden. Huvudfallet är dock
enormt och det var just huvudfallet som inte gick att se pga det täta
dimman. Övriga fall, som ligger väldigt nära huvudfallet, kunde
jag se bra och de flesta av mina bilder är från dessa mindre fall. 
Det
är nu inte bara så att den här dimman skymde sikten för mig, den
ramlade också ned på mig efter ett tag, i form av regn. Det finns
en lång gångstig längs med fallen med små avstickare ner till små
utkiksplatser. På båda sidor om huvudfallet kan man stå och
begrunda detta fantastiska naturfenomen och ibland får man på sig
några vattenstänk när vinden blåser på dig. Längs med
huvudfallet så får man dock inte några vattenstänk på sig, där
vräker vattnet ned och du är genomblöt bara efter ett par meter.
Så även om sikten skulle vara bra så skulle det ändå inte blir
några bilder då kameran skulle bli förstörd på några sekunder.
Hela
den här resan i Afrika har jag varit laglydig och följt i stort
sett alla anvisningar som funnits. (Detta inkluderar även att inte
ha vattenkranen rinnande när jag borstar tänderna, något jag
egentligen avskyr. Det känns inte som tänderna blir rena om inte
vattnet spolar samtidigt.) Den här gången bröt jag dock mot
föreskriften att inte gå utanför den asfalterade gångstigen längs
med Victoriafallen. Jag upptäckte nämligen en liten lucka i
djungeln, längs med huvudfallet, där det för stunden inte rådde
tropiskt monsunväder. Där kunde jag äntligen få några bra bilder
och några videofilmer. De var inte perfekta men de gjorde ändå att
jag kände att jag inte var helt lurad.
Efter
detta äventyr tog jag en liten vandring genom en liten del av
nationalparken. Det går en liten asfalterad väg längs
Zambezifloden uppströms och som efter ett tag viker tillbaka av mot
den lilla staden. Precis där vägen viker tillbaka står ett 1500 år
gammalt träd. (Det är i alla fall vad jag fick berättat för mig.)
Det här trädet är, om man ska tro lokalbefolkningen, en lika stor
sevärdhet som Victoriafallen. Jag fattar ingenting! Trädet är
stort och pampigt, visst, men inte så stort och inte så pampigt.
Det är ett ett helt vanligt träd, bortsett kanske då från att det
finns 200 år gamla inristningar i trädet. Mer spännande var dock
vägen som ledde fram till trädet. Jag var på helspänn hela tiden
när jag kom gående då det finns både elefanter och buffalos längs
vägen och dessa vill man inte komma alltför nära. Elefanter såg
jag inte, bara deras avföring som i sig är imponerande. Elefanter
verkar klutta en hel del längs den här vägen och många elefanter
kluttar också flera gånger på samma ställe. Med tanke på att
varje liten klutt är stor som en fotboll så lämnar de en ganska
rejäl hög efter sig. Buffalos såg jag däremot en bit in i skogen.
De såg i och för sig mig först och sprang iväg, vilket jag dock
är ganska glad för. En vildsvinspappa vandrade över vägen bakom
mig vid ett tillfälle och antiloper flydde i panik framför mig när
jag kom gående.
Vildsvin
måste jag stanna kvar vid ett tag. I det engelska språket finns det
Warthogs och Wild boars och i det svenska språket finns det
vildsvin. Eller har jag tappat bort något djur på svenska? Fula är
de i alla fall men som tur är är smaken som baken, dvs saftig. Jag
åt en Warthog sandwich en kväll (typ hamburgare) och det smakade
väldigt gott.
Morgonen
efter tog jag mig fram till bron över Zambezifloden. När jag hade
korsat denna bro så hade jag också lämnat Zimbabwe och kommit in i
Zambia.
På
den zambiska sidan av Victoria fallen ligger staden Livingstone,
uppkallad efter, just det, Livingstone. I och med problemen i
Zimbabwe har Livingstone fått ett enormt uppsving i turismen det
senaste decenniet. Som stad är den inte så mycket att hurra för,
det finns en huvudgata med diverse affärer, en lokal nattklubb och
massa hotell och lodger. Mycket mer än så är det inte. De första
dagarna hände inte så mycket. Eller, det gjorde det ju visst det.
Det har väl inte undgått någon vid det här laget att Tottenham
Hotspur slagit itu de fyra stora i England och därmed är klara för
Champions league kval till hösten. Jag var så nervös hela dagen
den där onsdagen men när kvällen var slut så hade Spurs tvålat
dit Manchester Shitty, med alla sina arabpengar, och säkrat
fjärdeplatsen i Premier League. Detta krävde såklart ett
ordentligt firande och så blev det också. Framåt halv fyra tiden
på morgonen var vi några turister som sakta tog oss ut från den
lokala nattklubben för att gå hem och sova lyckliga.
Det
tog mig de två efterföljande dagarna att återhämta mig från den
natten. Jag låg mest vid poolen och läste men besökte och
Livingstone musuem, som var en väldigt blek kopia på museet i
Bulawayo. De hade dock en bra sektion om David Livingstones resor.
Idag har jag åter varit aktiv och besökt Viktoriafallen igen, den
här gången på den zambiska sidan. Fallen är helt klart mer
imponerande på Zimbabwe sidan men då också det mesta vattnet
faller ned på den sidan så är sikten just nu kanske något lite
bättre i Zambia. I grunden var det dock samma sak, enorma
vattenmängder som regnade ned på mig. Det finns en liten gångbro
som leder över till en av de öar som ligger mitt i floden och där
var det som om syndafloden kom över mig. På andra sidan kom dock
belöningen i form av en fantastisk utsikt över fallen,
zambezifloden och den större bro som går mellan över Zambesifloden
och mellan Zimbabwe och Zambia.
Jag
träffade ett gäng svenska studenter som skriver sina uppsatser här
igår och några av de hoppade bungyjump från den här bron. 104
självmord ner i floden. Samtliga var nöjda att de hade vågat men
skulle inte rekommendera andra att göra det och tänkte inte göra
om det. Det låter som väl investerade 120 usd. Precis innan fallen
hittade vi en liten gångstig som ledde ner till floden. Vi var inte
de enda utan här badade lokalbefolkningen, 15 meter innan fallen
störtar ned 100 meter.
Eftersom
jag endast har varit fem dagar i Zambia är det väldigt svårt att
uttala mig om landet. Det jag kan säga dock är att Zambia har fler
likheter med övriga länder jag varit i än Zimbabwe. Zambia har
stora koppargruvor och under kolonialtiden använde britterna mycket
av rikedomarna härifrån Zambia för att bygga upp Zimbabwe. Kanske
kan det förklara skillnaderna en del.
Om
bara några minuter sätter jag mig på den overland truck som under
tre veckor ska ta mig genom Botswana, Namibia ned till Kapstaden. Jag
har ingen aning vad som väntar mig men det ska bli spännande och
annorlunda. Det ska också bli lite trevligt att resa med samma
människor i tre veckor.
COYS!!!
ZimbabwePosted by Mathias Buskas 07 May, 2010 21:16:22Zimbabwe
har en märklig historia. Brittish South Africa Company (BSAC), med
Cecil Rhodes i spetsen, anlände till landet i slutet av 1800-talet
och några år senare fick det namnet Syd Rhodesia (Nord Rhodesia är
nuvarande Zambia). 1923
tog britterna officiellt över styret
efter en omröstning där det stod klart att Syd Rhodesia ville vara
egna och inte bilda union med Sydafrika. 1965
förklarade den vita befolkningen, som
redan i praktiken styrde landet, självständighet från britterna,
något britterna dock vägrade erkänna så länge inte rättvisare
rösträttigheter infördes för den svarta majoritetsbefolkningen.
Detta var så klart inte aktuellt för de vita som dock trotsade
britterna och utropade Syd Rhoesia som självständig stat. FN
sanktioner infördes mot Rhodesia men de var så tama att Rhodesia
under Ian Smith's ledning, med stöd från apartheid regimen i
Sydafrika, utan problem kunde fortsätta styra landet. En
gerillarörelse hade dock bildats, där Robert Mugabe var en av
frontfigurerna, och under åren vuxit sig starkare. Efter medling
från USA gick Smith, i slutet på 70-talet, tillslut med på att
låta fria val hållas, där Mugabes ZANU-PF vann en jordskreds
seger.
Zimbabwe
blev under Mugabes ledning en självständig stat 1980 och firade den
18 april i år 30-års jubileum. Jag kom till Zimbabwe den 20 april.
Min vanliga tajming med andra ord. Nu vet jag iofs inte om jag skulle
ha velat vara här för jubileet. Det hade säkert varit intressant
men det hade på något sätt känts kymigt att hurra för Robert
Mugabe då det råder delade meningar om hans storhet. Mugabe förde
Zimbabwe till frihet och självständighet och är därför en
hjälte, ingen tvekan om den saken. Men ”den gamle mannen med
glasögon”, som han omnämns, är idag också en mycket hatad man.
Svarta har idag samma rättigheter som vita i Zimbabwe. Svarta
behandlas inte längre illa av vita. Svarta har idag fått tillbaka
det land som vita tog från de för många år sedan. Men har svarta
det bättre idag än när landet hette Rhodesia. Det råder det
delade meningar om enligt de jag har pratat med. Eller rättare sagt,
de som har pratat med mig. Många är de som spyr galla över Mugabe
men de vågar inte göra de offentligt. Enligt vissa källor är så
många som 10% informatörer och det gäller därför att vara
försiktig. Detta gäller även turister. Det har hänt, vid fler än
en tillfälle, att turister som tyckt för mycket har satts på
första bästa plan till Johannesburg. Mot bakgrund av detta så
lyssnade jag, med vidöppna öron, och jag ställde frågor, men jag
uttryckte aldrig någon politisk åsikt.
Zimbabwe
var det kanske mest lovande av de afrikanska stater som återfick sin
frihet under senare halvan av 1900-talet. Idag återstår i stort
bara spillror. Enligt några jag har pratat med började nedgången
då Mugabes första hustru dog i mitten av 90-talet. Han började då
ta beslut som skulle få ödesdigra konsekvenser. Inte minst den
jordreform som genomfördes i början av 2000-talet.
Jordreformer
har med framgång prövats förut. Sovjetunionen genomförde en under
1930-talet
(tror jag)
och Kina genomförde i slutet av 50-talet 'det stora språnget'.
Framgången väntade inte på sig, om man med framgång då menar
att det ganska snabbt blev många miljoner färre munnar att mätta.
I Zimbabwe kördes de vita ranchägarna ut ur landet och marken
omfördelades till den svarta befolkningen. Resultatet blev
förödande. Torka, missväxt och okunskap har tillsammans förvandlat
Zimbabwe från Afrikas brödbod till ett land i nöd. Det går helt
enkelt inte att genomföra en jordreform bara sådär. Det kräver
kompetensväxling under lång tid, för att använda modern
terminologi.
Zimbabwe har ett järnvägs nätverk som i grunden är
ganska utbrett. Tyvärr är det inte många linjer som fortfarande är
i drift för passagerartrafik. Allt, och jag menar verkligen allt,
väntar på att börja underhållas igen och det gäller även tågen.
Tågstationen i Salisbury, som Harare tidigare hette, är
en av de vackraste jag har sett och jag var där i god tid innan mitt
tåg skulle avgå. Till skillnad mot bussar, som aldrig avgår i tid
utan istället när de är överfulla, avgick mitt tåg på minuten
21.00. Jag kände mig som ett litet barn på julafton när tåget
rullade iväg men efter ett par sena kvällar på HIFA så var jag
trött och bestämde mig för att sova ganska fort. Det fanns
egentligen inte något alternativ då det var mörkt utanför
fönstren och även mörkt i kupén. Elförsörjningen är ett
kapitel för sig Zimbabwe. Elektricitet finns dragen i stora delar av
landet men den ransoneras hela tiden. De stänger helt enkelt av
strömmen för en stad eller en stadsdel under några timmar varje
dag. När strömmen kommer tillbaka så blir det istället mörkt
någon annanstans. På tågen, som drivs av diesel, är det dock
mörkt för jämnan.
Jag somnade gott på det skumpande tåget och vaknade
nästa morgon när vi var på väg att rulla in i Bulawayo som är
Zimbabwes näst största stad.
Olika personer hade berättat för mig att Bulawayo
skulle vara en mer avslappnad och lugn stad än Harare. Det var ju
inte direkt någon överdrift, stan var helt död. Bulawayo har de
överlägset bredaste gator jag någonsin sett. Överallt i centrum
går det två- eller trefiliga asfalterade vägar. Staden verkar
byggd för att dagligen genomföra militärparader med stridsvagnar
eller stå värd för Formel 1 lopp. Av detta såg dock jag
ingenting. Tvärtom finns det väldigt få bilar på gatorna vilket
gör hela stan spöklik. Bulawayo är dock en stad som inte ska
missas. Den måste vara en av väldigt få kvarvarande städer i
världen där man, bortsett från vita människor, verkligen kan få
en känsla av hur en brittisk kolonialstad såg ut och fungerade. Du
kan iofs se lämningar från kolonialtid i många städer men
skillnaden i Bulawayo är att hela staden är en stor lämning.
Iingenting verkar ha förändrats sedan landet hette Rhodesia.
Undantaget är kanske det kärnkraftverk som vackert tornar upp sig i
de västra delarna av centrum. Det är dock tillfälligt avstängt,
sedan ett par år.
Jag gick till det nationella tågmuseet i Bulawayo,
tågälskare som jag är. Museet byggdes under 60-talet och är i
grunden ett fantastiskt fint och informativt museum. Tyvärr har det,
som allt annat, inte underhållits. Där finns exempel på de lok och
vagnar som rullade i landet när järnvägen var ung. Kartor, bilder
och kuriosa finns också i mängder vilket ger en heltäckande bild
av järnvägshistorien. Egentligen, om jag ska vara ärlig, är dock
det här museets existens helt onödig. De tåg och vagnar som idag
trafikerar järnvägen ger en lika bra bild av hur det en gång såg
ut, och därmed fortfarande ser ut.
Från tågmuseet tog jag mig till det naturhistoriska
museet. Jag var lite skeptisk till det då museer i Afrika i
allmänhet och naturhistoriska museer i synnerhet inte brukar vara
särskilt bra. De tvivel jag hade skingrades dock fort. Det här
museet visade sig vara ett av de bästa och mest informativa museer
jag nånsin sett. Om man är intresserad av historia, naturvetenskap
och/eller biologi kan man lätt spendera en hel dag där inne. Det
fanns så mycket att läsa och titta på; Alla afrikas djur och
fåglar, uppstoppade eller konserverade, insekter, mineraler,
mänsklighetens uppkomst, Afrikas historia, Rhodesias historia,
solsystemet etc etc. Makalöst bra museum. (Egyptiska museet i Kairo,
som borde vara bra, har här mycket att lära.) Det som gör museet
ännu mer fantastiskt är att museer helt enkelt inte ser ut så här
längre. Museet invigdes i mitten av 60-talet och har, förutom att
det nu hänger en tavla på Mugabe i historieavdelningen, förmodligen
inte förändrats sedan dess.
Efter denna kulturellt intensiva halvdag började jag
vandra tillbaka mot centrum. På vägen gick jag förbi Bulawayo
bowling club. Till och börja med kan man ju undra vad en sån klubb
sysslar med. Ja, det är i alla fall inte bowling, snarare boule.
Området som denna bowlingklubb upptog motsvarar säkert två fulla
fotbollsplaner. Pedantiskt finklippta gräsmattor och längs ena
sidan ett klubbhus med träpaneler och jakttroféer på väggarna,
läderfåtöljer, öppen spis, en gammaldags stor bardisk och tavlor
på framstående vita bowlare. Jag trodde jag skulle kräkas.
Skillnaderna i liv och levnadsstandard kan nog inte ens förstås
utan att ha upplevt det här tiden. Men, om man kan bortse från
detta, så gav bowlingklubben ytterligare en bra inblick i hur landet
styrdes och såg ut innan oberoendet.
Jag vandrade vidare och fick på en åkerliknande plan
se att en fotbollsmatch pågick mellan två lag i vad som, av
kvaliteten att döma, måste ha varit korpserien. De lyckliga hade
fotbollsskor och resten spelade barfota. Ungefär 100 meter längre
bort spelades det cricket på en enorm anläggning, Bulawayo mot
Harare. Det var ungefär 50 åskadare på plats, 47 av dessa var
vita. Det var tydligen i slutet av matchen, om man skulle tro
speakern, men jag tänkte att nu ska jag försöka förstå mig på
den här sporten. De såg ut som de stod och värmde upp i ca 20
minuter; några halvjoggade fram och tillbaka, någon försökte
träffa en boll som någon annan kastat mot honom och emellanåt
sprang någon säkert hela 20 meter. Och plötsligt var det bara
slut. I Indien känner de tydligen enormt mycket pengar på det här.
Jag fattar fortfarande ingenting.
Efter
denna fullspäckade dag så tog jag mig till slut mot tågstationen
för ännu ett nattåg. Efter mycket letande i mörkret hittade jag
tillslut min sovvagn och möttes vid dörren av en skylt som
förklarade att denna
vagn är museiföremål, var vänlig hantera den som sådan.
Att det var! Men vilket museiföremål det var. En sovvagn helt klädd
i mahogny med gröna läderbritsar. Kan det bli mer brittiskt? Jag
delade kupé
med tre äldre män som alla hade olika historier att berätta.
Tyvärr så tröttnade de efter ett tag att berätta dessa historier
på engelska varför jag runt tio tiden gjorde mig redo för
överslafen. Detta hindrade dock inte de äldre männen från att
fortsätta berätta sina historier till klockan ett på natten. Men
jag brydde mig faktiskt inte om att jag inte kunde somna. Jag var så
lycklig att få åka detta museiföremål och efter några timmar av
behagligt skumpande så somnade jag till slut.
När jag sedan vaknade
nästa dag så var bara en av männen kvar och tillsammans spanade vi
någon timme efter djur i nationalparken som vi nu åkte igenom. Vi
såg inga djur men däremot så jag rök i horisonten varpå mannen
pekade och sa, Mosi oa Tunya – The smoke that thunders – Viktoria
fallen.
ZimbabwePosted by Mathias Buskas 03 May, 2010 19:26:36Jag hade redan bestämt var jag skulle åka när jag skrev den senaste dagboken och kanske var det också några av er som hade listat ut var, då det inte finns alltför många tåglinjer kvar i Afrika. Men pga medias rapportering vågade jag inte skriva vart jag var på väg då några av er säkert skulle avråda mig.
Media ger oss oftast en ensidig och många gånger felaktig bild av vissa länder. Positiva nyheter säljer inte lika bra som dåliga varför krig, svält och katastrofer dominerar nyhetsrapporteringen från Afrika. Det är sällan vi får höra i media att 'nu har läget förbättrats avsevärt i landet X' och aldrig får vi se inslag från länder som länge varit stabila i regionen.
The breadbasket of Africa kallades länge det här landet men en misslyckad landreform, torka, koleraepidemi, en aldrig någonsin skådad inflation och allmänt misstyre har fört landet till ruinens brant. Inte konstigt att nyhetssändningarna är negativa kan man väl tycka men det pågår verkligen inte ett inbördeskrig här i Zimbabwe som man ibland kan tro. Det är inte farligt att åka hit nu och till och med svenska UD (kors i taket) har insett det och nu lyft resesanktionerna mot landet.
Jag träffade Karim, en svensk kille, i Blantyre i Malawi och det krävdes inte mycket övertalning att få med honom på en buss från Blantyre till Harare. Han liksom jag och många andra skulle hade gärna velat åka till Zimbabwe men eftersom UD avrådde från det så hade både han och jag från början inte tänkt åka hit. Nu är det ju tack och lov så att man under en resa träffar många andra som gärna delar med sig av tips från ställen de har varit på och i Malawi träffade jag ett flertal personer som bara hade positiva saker att berätta om Zimbabwe och några tyckte t o m att Zimbabwe var det bästa landet de besökt i Afrika.
Det tar tid och det är inte helt enkelt att åka från Malawi till Zimbabwe då man måste åka genom Mocambique. Tete korridoren kallas den landremsa som skiljer länderna åt och som länge varit en plåga för resenärer. Det krävs fortfarande ett transitvisum för att åka genom Tete men det är i alla fall relativt säkert jämfört med bara för några år sedan. Jag hade, för att vara på den säkra sidan, ordnat mitt transitvisum redan i Lilongwe då information om visumregler för Mocambique måste inneha något sorts världsrekord i dubbla budskap. När vi kom fram till gränsen fanns en stor skylt där det stod "Transitvisum krävs i förhand för genomresa. Men har ni inget kan ni köpa det här"... Lysande!
Det tog ca 5 timmar att åka genom Tete korridoren och det var mestadels öde landskap, kuperad grön vacker djungel med väldigt få byar. Den enda riktiga civilisationen är staden Tete som ligger precis där vi åkte över Zambezifloden. När vi närmade oss Zimbabwe började det åska, blixtra och spöregna samtidigt som solen gick ned. Var detta måhända ett tecken...? Gränsövergången gick i alla fall helt smärtfritt, endast betala 30 usd och vi var igenom.
Jag hade ingen klar bild av Zimbabwe och Harare men jag blev nästan chockad av det jag såg. Det märktes tydligt att landet har förfallit de senaste 10-15 åren men det är ändå en enorm skillnad mot övriga länder jag varit i i Afrika. Visst finns det små hål och gropar i de asfalterade vägarna, visst är många bensinmackar stängda, visst är gatubelysningen avstängd nästan överallt. Men de har asfalterade vägar nästan överallt, det finns bensinmackar nästan överallt (istället för små vägdepåer där de fyller på bensin från PET-flaskor) och det finns installerad gatubelysning nästan överallt. Att Harare är en så pass modern stad som den är hade jag inte väntat mig, men vilken fantastisk överraskning. Harare är en alldeles underbar stad och om jag ska vara fullständigt ärlig så är jag förälskad i staden och människorna här.
Harare ser ut som, vad jag kan tänka mig att, vissa amerikanska städer gjorde på 60- eller 70-talet. Låga, saloonliknande, hus blandat med några höga glas och stålskrapor. Det är affärer och varuhus längs gatorna, som vi är vana med, istället för lagerlokaler och gatuförsäljare (det finns t o m en gågata). Detta är centum. Utanför absoluta centrum breder sig sedan den mest gröna staden man kan tänka sig ut sig. Breda gator med alléer av jakarandaträd, parker med blommor och träd och andra grönområden som är fulla av färger. Det är så vackert!!!
Det finns i stort sätt inga restauranter i centrala Harare, de har alla flyttat ut i stadsdelarna. Utanför centrum är Harare alldeles platt. Det finns väldigt få lägenhetshus i Harare så staden breder ut sig på alla håll där den ena villan är större och pråligare än den andra, alla innanför stora murar med taggtråd på. Det ligger också moderna shoppingcenter i varje stadsdel. Det här är givetvis den rika delen av Harare som jag beskriver men den rika delen idag är till stora delar bebodd av svarta. Den vita befolkningen, ofta kallad rhodesier, har minskat från ca 70.000 till ca 20.000 de senaste 10 åren. Det finns givetvis många fattiga områden i Harare, kallad ghettos, men dit bör man inte åka som utlänning. Det gör man ju inte i andra länder heller.
Ni har just firat valborg hemma och jag har firat nåt liknande. Något som alltid är en intressant upplevelse är om man kan kombinera sitt besök i ett land med en festival. Jag har vid ett par tillfällen lyckats missa festivaler med en eller två veckor men den här gången tänkte jag inte göra det. FIFA:s world cup börjar först i juni så innan dess ville jag uppleva HIFA som står för Harare International Fesival of Arts. Det är 11 året HIFA går av stapeln och det är främst en musikfestival men även teateruppsättningar, dansföreställningar och konstutställningar finns att beskåda. Det är en stor festival och den är verkligen internationell. Av alla artister och konstnärer på plats var säkert 75% från Europa. (José Rodrigues från Sverige är inte någon jag känner till men han var här och han ska tydligen vara känd hemma.)
Det fanns så mycket att välja bland men tiden var något knapp och det var inte heller helt gratis då man betalade för varje show man ville se. Jag såg fyra shower; African destiny, ett lokalt band som var fantastiskt bra, en klassisk stråktrio från Australien, den stora operagalan, där de framförde the best of the best av operaarior och sist men inte minst såg jag invigningsakten som var Carl Orffs 'Carmina Burana'. Det var mäktigt att stå där och höra den pampiga operakören samtidigt som fyrverkerier exploderade uppe i den annars klara stjärnhimlen.
Förr fanns det flera lodges i Harare men efter den ekonomiska kollapsen försvann alla turister och nu finns det bara en öppen. När jag kom till Harare så var det inte många som bodde på den lodge/camp som jag hade checkat in på men när festivalen drog igång så var blev det knökfullt där. Efter ett tag började man känna igen en hel del och de sista dagarna gick jag omkring på festivalområdet och hejade till höger och till vänster ungefär som om jag hade varit hemma på Valborg.
På min lodge träffade jag också en svensk familj som tidigare hade bott i Harare och arbetat för Afrikagrupperna. De har nu varit hemma i Sverige sedan drygt ett år men var nu tillbaka på sin semester. När de frågade om jag ville åka med de runt i staden och se lite andra delar av Harare var jag inte sen att hänga på. Harare, och stora delar av Afrika för den delen, är så utspritt och upplevs därför bäst om man har sin egen transport. Bl a såg vi Mugabe komma åkandes utanfor stan. Forst kom ett par motorcyklar, sen en pick up med sex soldater med vapnen riktade utåt, sedan tre svarta bilar där Mugabes satt i en av de och slutligen ytterligare en pick up med soldater. Om man tar kort på Mugabe, hans karavan eller hans palats så skjuter tydligen soldaterna utan att fråga. Jag har inga kort på karavanen.
Efter sammanlagt 10 dagar i Harare kände jag, med sorg i hjärtat, mig tvungen att åka vidare för att hinna se även några andra delar av landet. Jag har en liten lista på städer som jag gärna skulle vilja pröva att bo i och jag har nu lagt till Harare på den listan. Atmosfären, människorna, byggnaderna och naturen gör tillsammans staden fantastisk. Jag är så glad att jag tog mig hit och jag uppmanar alla att åka hit. Kolla dock in vad UD säger innan och undvik alltid att åka hit när det är valdags.
Jag har nu hunnit lite längre än vad jag har skrivit men jag sparar några godbitar till nästa inlägg. Det blev mycket positivt i det här inlägget, men det ska det också vara för Harare. Det finns givetvis också stora problem här i Zimbabwe och det ska skriva mer om nästa gång.
TanzaniaPosted by Mathias Buskas 19 Apr, 2010 18:03:51Ja, då var det ett tag sen. Det blir lätt så när jag har varit iväg ett tag märker jag. Mycket har hänt men av olika anledningar har jag inte skrivit något på länge. En anledning är att internet uppkopplingarna här är något sämre än hemma, om jag uttrycker mig milt. Det finns internet nästan överallt men relativt ofta fungerar det inte, det är strömavbrott, avstängt eller bara slött. Jag tycker inte heller att det har hänt så mycket den sista tiden värt att skriva om, men en liten sammanfattning ska ni få.
Jag lämnade Lunga Lunga i Kenya och åkte över gränsen till Horo Horo i Tanzania (vilka namn!). Efter en övernattning i Tanga och en i Pangani så tog jag en lokal liten båt, kallad dhow, till Nungwi på Zanzibar. Det var en skumpig färd på Indiska oceanen i fem timmar innan vi kom fram till var som tycktes vara paradiset. Zanzibar har den mjukaste vitaste sanden jag har trampat i och det mest turkosa vattnet jag har sett. Men bortsett från det så förstår jag inte riktigt charmen med Zanzibar. Nu var jag bara i Nungwi och Stone town (Zanzibar town) så det finns säkert finare stränder att utforska, men av det jag såg under min vecka där så finns det andra ställen i världen som är mer värda att åka till. Det är väldigt turistigt och de tar väldiga överpriser för det mesta. Kanske är jag lite extra grinig för att jag lyckades gå vilse på ön. 
Enligt min guidebok så fanns det finare stränder på den östra sidan av Nungwi, som är den nordligaste spetsen av Zanzibar. Jag bestämde mig därför att ta en lång promenad en morgon runt halvön och till de hotell och restauranger som skulle ligga på andra sidan. Efter bara ca en halvtimmes vandring längs stranden började bebyggelsen ta slut och jag borde ha vänt redan där. Istället tänkte jag att den där stranden kommer säkert längre fram. Det gjorde den dock inte och efter ytterligare två timmar började jag bli lite orolig. Det var lågvatten när jag började promenera men nu började tidvattnet komma tillbaka och jag fick stundom vada runt klippor med vatten upp till midjan. Till slut såg jag en mur som klättrade inåt land och då borde det ju finnas ett hus i närheten så jag började vandra inåt. Efter ett tag stod jag i en snårskog liknande södra Gotland utan ett livstecken så långt ögat kunde se. Efter att ha slagit mig fram en stund så hittade jag dock en grusväg som jag började följa och till slut kom jag fram till en korsning mitt i ingenstans. I horisonten så jag dock ett dammoln och jag hoppades att det innebar att en bil kom åkande emot mig. Jag väntade och till slut såg jag en lastbil komma emot mig. En något förvånad chaufför stannade och lät mig åka med tillbaka till Nungwi, vilket tog en timma. Hur långt jag hade gått vet jag inte men trött och uttorkad kom jag tillbaka.
Stone town som den gamla staden heter var ganska mysig men efter två dagar där så tog jag den snabba katamaranen tillbaka till fastlandet och huvudstaden Dar es Salaam. Uppvuxen som jag är på en ö så har jag åkt en del båt och jag minns inte när jag kände av åksjuka senast. Det gjorde jag dock på den här båten som på bara en och en halv timma tog mig till Dar. Väl framme där så insåg jag att det var påskhelg och det mesta var på väg att stänga för helgen. Jag hade inte tänkt stanna länge i Dar utan ville så snabbt som möjligt hoppa på ett tåg som går till Mbeya i sydvästra Tanzania. Enligt rekommendationerna bör man boka en sovbiljett på det här tåget flera dagar i förväg, vilket jag inte hade kunnat göra, men att stanna från torsdag till tisdag veckan efter i en påskstängd stad lockade inte. Jag tog mig därför ut till tågstationen för att se om det fanns biljetter kvar till fredagsavgången. Efter att stående ha svettats fram på en överfull minibuss i över en timme kom jag fram till tågstationen bara för att upptäcka att biljetterna var slut. En vänlig kvinna tyckte dock att jag skulle chansa och komma tillbaka på morgonen dagen efter för att se om någon hade avbokat sin biljett. Sannolikheten var inte så stor men det var värt att ta chansen istället för att stanna fyra dagar i Dar. Jag tog en dyr taxi tillbaka till mitt hotell och nästa morgon samma dyra taxi tillbaka till stationen. (Låter jag gnällig? Det var nog så jag kände mig också!)
Efter att ha köat ett tag kom jag fram till biljettluckan och jag fick den sista biljetten till tåget...
I vänthallen träffar jag Primuz och Anusha från Slovenien och tillsammans bestämde vi oss för att dränka vår gemensamma Tanzaniafrustration i baren. Efter ett par öl klev vi ombord på tåget som skulle vara vårt hem för det kommande 24 timmarna. Väl på tåget fann vi oss ganska snart sittandes i restaurangvagnen där vi träffade ett sydafrikanskt par från Johannesburg. Tillsammans med dessa människor upplevde jag en av de bästa dagarna i Afrika så här långt. Det var ett fantastiskt vackert grönt och kuperat landskap som vi skumpade fram igenom. Efter ett par timmar kom vi in i Selous NP som är en av Tanzanias största NP och lagom till att vi åt middag i restaurangvagnen så såg vi zebror, antiloper och giraffer springa förbi utanför de öppna fönstren. I min iver att titta ut över landskapet så råkade jag stöta till den pinne som höll tågfönstret uppe och med en smäll ramlade det ner på min näsa. Näsbenet klarade sig men ett snyggt jack fick jag som blödde någon timme.
Resan tog 28 timmar istället för de planerade 24 men vi hade hört historier om både 36 och 40 timmar så vi var ändå nöjda att komma fram till Mbeya innan solen gick ner. Vi tog oss snabbt in till vårt hotell och redan tidigt nästa morgon satte vi oss på en buss för att ta oss till gränsen mot Malawi.
Vi vandrade någon kilometer innan vi kom till gränsen och fick slå oss fram bland alla pengaväxlare som vill lura oss. Som svensk (och EU-medborgare) får man visum gratis till Malawi, det gäller dock tydligen inte slovener, vilka också är EU-medborgare. De fick betala den chockerande summan av 70 usd för sina visum. Efter en taxiresa, ytterligare en bussresa och till slut en minibussresa kom vi sent på kvällen fram till Nkhata bay vid Lake Malawi som är afrikas tredje största sjö efter Victoriasjön och Tangyanika.
Jag stannade en vecka i Nkhata bay där jag mest tog det lugnt. Jag badade, snorklade och tittade på stjärnhimlen. Eftersom detta är det södra halvklotet så är stjärnorna givetvis inte de samma som vi ser hemma. Den mest berömda formationen på den södra stjärnhimlen är det södra korset men det är också intressant att se Vintergatan som syns tydligt som ett vitt mjölkliknande moln (Vintergatan her Milky way på engelska). Karlavagnen kan jag dock ännu se långt nere i horisonten om jag tittar åt norr. Den är däremot upp och ned jämfört med hemma.
Jag tog mig från Nkhata bay med den berömda Ilala ferry norrut till Chilumba. Ilala ferry går från den södra delen av sjön till den norra delen och hela resan tar tre dagar. Från varje ställe där båten stannar går det bara att åka norr- resp. söderut en gång i veckan så det gäller att tajma in sin resa väl. Båtresan var bitvis väldigt vacker men det regnade till och från vilket gjorde att jag var tvungen att sitta inomhus delar av resan. Vid ett tillfälle när jag skulle in under tag slog jag i huvudet i ett kantigt ventilationsrör och fick ett jack i huvudet.
I Chitimba, strax söder om Chilumba, bestämde jag mig för att vandra de 16 kilometerna uppför ett berg till Livingstonia som är ett känt missionsställe i Malawi. Det kändes som en bra idé till en början men redan halvvägs började jag fundera på varför man frivilligt väljer att vandra 2 x 16 kilometer. Det var inte särskilt vackert, det regnade och väl framme vid det kända missionshuset, Stone house, i Livingstonia så fann jag det ganska ointressant. Det mest intressanta längs vägen var nog istället när jag tog ett dopp i poolen till ett vattenfall strax innan Livingstonia. Det var uppfriskande men när jag skulle byta om för att vandra vidare så stack en geting mig i tummen så den svullnade upp till oigenkännlighet och den har nu varit så i fyra dagar.
Efter en hemsk åtta timmars bussfärd söderut till huvudstaden Lilongwe fick jag dock min belöning för alla skador. Under några lugna dagar på en camp strax utanför den gamla delen av staden fick jag först se Tottenham slå Arsenal och några dagar senare fick Chelsea smaka på samma medicin. 
Jag märker själv att den här dagboken har en negativ stämning men riktigt så illa som det låter har det verkligen inte varit. De långa resorna med minibussar och vanliga bussar kostar dock mycket energi. De var bl a för att undvika dessa som jag ville cykla och ett eget fordon är egentligen det man ska ha när man åker genom Afrika. Avstånden är så stora och många sevärdheter, inte minst NP, ligger långt utanför huvudvägarna. Jag har mött mängder med jeepar och Range rovers, framförallt engelsmän eller holländare, som är på väg ner mot Sydafrika och fotbolls-VM. Nu när jag är i södra Afrika så är säkert 7 av 10 turister jag möter på väg ner mot VM och det pratas verkligen fotboll överallt, både bland resenärer och lokalbefolkningen. Det kommer bli magiskt där nere.
Mot bakgrund av dessa bussar, och flera andra anledninger, så har jag bokat in mig på en av alla de overland trucks som plöjer upp och ner genom kontinenten. Denna overland truck kommer under tre veckor ta mig från victoriafallen, på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe, genom Botswana och Namibia ner till Kapstaden. Jag kommer givietvis återkomma till den delen av resan när den väl startar men se www.africantrails.co.uk för mer information.
Just nu sitter jag i Blantyre i södra Malawi och funderar på var jag ska åka härnäst. Jag vill se vackra landskap, uppleva något lite annorlunda och framförallt så vill jag åka många fler tåg.
Lev väl i vårvärmen!
